Sommar, sommar

Anton har ätit som en häst under helgen och vi hoppas att han kan ta igen det han tappade de sista två veckorna i april när han var skruttig. Nu är det en fröjd att se honom springa omkring, han trivs jätte bra i värmen. Hela helgen har vi bara haft det mysigt tillsammans med familj & vänner.

Anton snubblar hela tiden så hans knä är riktigt uppskrappade. Vi ser detta som ett tecken på att han hela tiden pressar sina gränser och att han vill mer än han kan. Det blir några tårar om dagen men allt går verkligen framåt så vi står gärna ut med lite gnäll och "tandagnisel".  Livet leker för alla just nu, Anna har börjat nytt jobb, jag har snart kommit ikapp med alla tusen projekt och Anton är för det mesta en nöjd liten kille.   

Lång dag på dagis

I måndags var Anton tillbaka på dagis och det gick strålande. Han bara sprang in på avdelningen och hade knappt tid att krama & säga hej till mamma eller pappa ... snyft :) Jag vet att vi har sagt det förut men jag säger det igen - Vi gillar också Antons dagis.
Igår var Anton i Torna Hällestad hos farmor och Agne. Där får man leka med alla saker i hela huset och trädgården samt man får alltid precis den mat man vill - precis som det ska vara hos far & mor föräldrar. Anton har börjat svikta lite i sitt förhållande till korv, nu är det lite övervikt på "bullar & pasta" dvs köttbullar och pasta och helst då "farfars bullar", som tur är för oss andra - går det även med "köpebullar"

Idag hämtade vi inte Anton förrän efter halv fem. Vi försöker fortfarande att ha Anton lite kortare dagar på dagis men nu är det mycket jobb för oss båda och då blir det ibland lite längre dagar. Anton hade haft en bra dag, de hade varit ute hela dagen i det fina vädret. Nu när Anton är bra i form orkar han vara på dagis och leka hela dagen så vi njuter av att livet leker istället för att ha dåligt samvete för att vi hämtade sist!!!

Ikväll har hela familjen "vårstädat" familjens cyklar, Anton slabbade med vattnet och hade jätte kul. Han har fått låna en springcykel av Otto så han var jätte stolt när han tvättade sin egen cykel. 

Kaosen har lagt sig!!

Den senaste veckan har varit minst sagt turbulent hos familjen Quist. Själv har jag varit uppe och vänt på max stressnivå ett par gånger men nu har lugnet kommit tillbaka.

Vad har då hänt? Den korta versionen är att Anton fick maginfluensa och blev inlagd på sjukhuset. Samtidigt passade jag på att få feber och bli jätte ynklig. Mitt i denna missär hade jag tre dagar kvar på mitt jobb på Folksam (och massor kvar att avsluta!!) och Martin hade massor att göra på sitt jobb och en deadline . I söndags kväll var Martin och jag inte speciellt lugna och avslappnade. Men nu är vi åter hemma, jag har slutat jobba och Martin tittar på Chelsea-Liverpool, hrm så mysigt!!!

Viktigast av allt är dock att Anton har mått ok under hela resan och sjukhuset har än en gång visat sin professionalism. Farmor & Agne har varit familjens hjältar under dessa dagar och ställt upp med kort varsel utan att klaga. Vi är verkligen lyckligt lottade som har familjen så nära.

Anton är inte helt tillbaka, dsv han äter fortfarande lite dåligt så vi tar en dag i taget. Det är tänkt att vi mestadels ska njuta av familjens sällskap under helgen och jag ska framförallt njuta av att vara "arbetslös". På måndag blir det nya tag så jag kommer inte att hinna vänja mig vid att vara passiv!!!!!

Nu ska jag gå och somna i soffan i knäet hos min man, vi får hoppas att det inte blir allt för många mål för då blir det ingen mysig sovstund.

Vår sjukdomsinsikt har växt

Idag känner vi att vi vuxit in i rollen som föräldrar till ett sjukt barn och vi känner oss faktiskt riktigt stolta. Anton har varit förkyld sedan i torsdags och han har hostat ordentligt på nätterna. Han har ätit dåligt men lekt på som vanligt och inte visat tecken på trötthet. Men han har fått mat i knappen flera kvällar i rad. 

Då Anton visat tecken på att allt inte var ok valde vi att avstå årets första barnfria fest igår kväll. Trist men moget!! Imorse gick Anton och Martin till sjukhuset för att "kolla av" Antons kropp. Han hade ett högt infektionsprov men allt annat var bra så efter några timmar gick vi hem med ett recept på Kåvepenin. Dvs Anton har en luftvägsinfektion men det är ingen lunginflammation och framförallt har hans kropp inte hunnit bli speciellt stressad.

Man kan självklart undra varför man är stolt över att gå till sjukhuset?? Jo, för oss är det ett stort steg att gå från "coola" föräldrar till "kolla en gång extra" föräldrar. Idag har vi fått bekräftat att vi vet när något är fel med Anton och att vi ska uppsöka vården omedelbart när vi känner på oss att allting inte står rätt till.

Nu hoppas vi att penicillinet tar infektionen och att vi alla är tillbaka på nya äventyr om några dagar. Anton hade sett fram emot en natt hos farfar och Gunilla utan mamma & pappa men vi har lovat honom att det kommer fler tillfällen!!!

Vi har klarat av en liten "infektion"!

I början av april hände det som vi hade gått och väntat på länge. Anton ville inte äta korv stroganoff på dagis och Martin och jag trodde omedelbart att det var feberdags. Vi förberedde oss mentalt för några "vabb-dagar" och vi var även inställda på att eventuellt åka till sjukhuset. Men denna gången blev det ett jätte bra slut på sjukhistorien. Anton åt lite dåligt onsdag och torsdag. Han fick minimax (sondmat) i knappen när han somnat båda kvällarna så vi behövde aldrig vara oroliga för näringstillförseln. På torsdagnatten kräktes Anton en gång och sen var allt över!!! Vi tror fortfarande inte att det är sant men så lätt kunde det gå den gången så nu känner vi verkligen att vår tur har vänt......

Antons utveckling går som på räls. Han börjar bli riktigt stabil och en ny favorit är att klättra upp i mamma o pappas säng och hoppa. Han har trillat ner en gång och det är garanterat inte den sista!! Att Anton trillar på diverse sätt har blivit en vana för familjen och han får blåmärke på hela kroppen. När han snubblar säger han "opsan" och så reser han sig igen. Han är verkligen en optimist som vill mycket. Visst blir han ledsen och gråter men det går över snabbt och då är han på väg till nya äventyr.

Antons fötter börjar "komma på plats", dvs han går mindre och mindre som Charlie Chaplin. Vi tror att det inte bara är som vi inbillar oss och imorgon ska sjukgymnasten besöka Anton på dagis så vi kommer att få lite återrapportering senare i veckan. Det är alltid skönt att någon neutral bekräftar Antons framsteg. Då känns allting lite mer verkligt.

Nu ska jag njuta av sällskapet av min man. han har varit i Prag i fyra dagar och lyckats få färg på kinderna så han är jätte snygg.

Sov gott!!!!

Påsken är slut

Påsk = Anna, Martin och Anton ta det lugnt och inte flänga runt ...
På skärtorsdagen hämtade jag Anton på dagis, han och jag åkte hem och började packa för en långhelg. När Anna kom hem åkte vi. Vi åkte för att passa hus och katten "Kisen" hos Antons farfar & Gunilla. På långfredagen hämtade vi upp farbror Peter som var nere på besök från de Värmlänska skogarna. Eftermiddagen spenderas med joggingrunda för Anna och skogspromenad för Peter, Anton & mig. Till kvällen kom även Patrick på besök, nu blev det matlagning, vin och två efterrätter, Anna kunde inte bestämma sig vilken hon ville laga - så hon och Peter gjorde båda ... Anton var uppe till kl 22 och visade bara upp sina bästa sidor hela tiden - nja, kanske lite 2,5 års trotts :) Natten till påskafton så snöade det en hel del. Anton följde med Peter till farmor & Agne, så att Anna och jag kunde åka på en shoppingrunda - Anna shoppade ... Jag bistod med positiv och vissa mindre positiva tillrop. Det blev fika och modevisning hos farmor i samband med att vi hämtade Anton. Väl hemma blev det en tidig kväll för Anton medan Anna och jag hällde oss i soffan framför en film. Förmiddagen på påskdagen var Anton och jag ute lekte i snön. Vi kramade snöbollar som vi sedan kastade och som katten jagade - det var en strålade förmiddag i solen. Anton fick en tidig lunch innan det bar iväg till Lund igen. Vi var på lille Joels dop och mottagning. På mottagningen var det fullt ös på Anton, hans kompis Axel var nämligen också där och en annan kille. Alla tre är ungefär jämngamla - 2,5 år ... Gissa om det var tempo! För Anna och mig var det en fantastisk stund, att se Anton leka med jämnåriga och klara av deras tempo var helt otroligt rörande. Visst blev Anton trött och talade om för Axel att nu skulle de vila MEN efter en stund var han uppe och sprang igen.

Antons gammelmormor bjöd till Lunch på Grand på Annandag påsk. Anton träffade snabbt en ny kompis på Grand, en tjej som nog var ett år äldre än Anton men de lekte fint och underhöll både oss och tjejens sällskap.

Utvilade efter en fin långhelg är vi nöjda och tacksamma för den vilja och kämparglöd som Anton visat de senaste månaderna, när han fått vara frisk. Får han nu bara vara frisk resten av våren, så hoppas vi att framstegen och utvecklingen fortsätter.

Just nu leker livet för oss och vi skickar en stor kram och extra energi till de i vår närhet som vi vet har det lite tufft just nu. Efter regn kommer sol!!! 

Vi är ingen bloggfamilj!!

Nu kan vi konstatera att vi inte är några seriösa "bloggare"!! Vi misslyckas hela tiden med att skriva regelbundet. Ja, vårt försvar till att vi inte skriver så ofta just nu är att vi mår toppen bra. Vi hade inte någon blogg innan Anton blev sjuk och nu när vi alla är friska så glömmer vi lätt bort att dela med oss till omvärlden av vår underbara vardag.   

Vad har då hänt de senaste två veckorna?

Först och främst har Anton gjort stora framsteg gällande gåendet. När vi började på dagis så var han lite osäker, framförallt så orkade han inte gå några längre sträckor. Nu är han starkare och han vill gärna gå både här och där. Det är fortfarande lite osäkert och han trillar ibland men viljan är stor......

Vår utmaning som föräldrar är nu att ha stort tålamod. Anton måste ges möjlighet att träna motoriken överallt och då kan man inte ha bråttom eller vara stressad. Exempelvis är det jätte spännande att gå runt i garaget och titta på alla bilarna. Som tur är så har Martin och jag helt klart blivit mycket lugnare efter de senaste månadernas resa. Vi har inte lika bråttom längre och vi tar en sak i taget.

Ibland undrar jag vad man gjorde med sin tid innan man blev barnfamilj. Man måste ju haft hur mycket tid som helst till att inte göra någonting och ändå var man ofta stressad!!! Jag tror nog aldrig att jag varit så nöjd med livet som jag är just nu och då har jag ändå en svårt sjuk son, snacka om att jag har fått ett nytt perspektiv på vad som är viktigt.  

Inskolning

Nu har vi börjat inskolningen och än så länge har Anton inte blivit sjuk!!

Igår måndag började vi inskolningen på dagis. Jag lämnade vid halv tio och Anton vände sig glatt om och sa hejdå, inte en tår syntes... Enligt fröknarna så lekte Anton därefter utan några bekymmer och när jag kom och skulle hämta honom klockan tolv var han inte redo att lämna. Han ville visa alla roliga leksaker och självklart busa lite med sin mamma. Dagens hämtning och lämning har också gått smärtfritt så man kan säga att starten har börjat bra. Det går dock lite sjukdomar på dagis så vi avvaktar med att jubla. Både Anton och Martin & jag är redo för att börja på dagis igen. Anton behöver stimuleras och en dag på dagis ger honom många utmaningar. Martin och jag behöver träna på att inte vara överbeskyddande vad gäller sjukdomar, även om det ibland är jätte svårt. Det är udda att ha ett "friskt sjukt barn".

Den senaste veckan har varit underbar. Anton tränar olika nya situationer hela tiden och vi njuter av att se på när han lyckas. I lördags åkte Martin till Stockholm och då passade Anton och jag på att åka till Brösarp och bli uppassade. Hela familjen Claeson var samlad så det var jätte mysigt. Anton och Gustaf tränade "pam" med boll när jag, Märta och mamma joggade i skogen. Märta var inte riktigt nöjd med tempot så hon körde pepptalk i löparspåret!! Det påverkade dock inte vårt tempo nämnvärt men det gjorde oss alla lite gladare.

Efter en mysig helg i Brösarp har jag fått mig en liten tankeställare vad gäller syskon till Anton. Jag har fått frågan från alla möjliga håll de senaste veckorna och därför har jag börjat fundera. Vi har inte fått några svar på våra blodprover ännu men efter en helg med familjen inser man att familjen verkligen är det bästa man har. Även om man inte har fått välja sin familj så finns de alltid i närheten och ställer upp när man som mest behöver det, TACK!!

Anton på film

Nu är det förevigat

http://www.youtube.com/v/9QyRWKOa9og

Veckan som gått

Förra söndagen (den 24 feb) var den dag då Anton för första gången sedan oktober gick mer än vad han kröp! I veckan som gått har det varit lite si och så med gåendet, han tar det väldigt försiktigt och har ganska dålig balans fortfarande. Vissa dagar har han knallat på som bara den medan andra har det blivit huvudsak krypande. Vi vet inte hur mycket av "gång problemen" som är relaterad till Anton sjukdom och hur mycket som är osäkerhet ... förmodligen en kombination.
Nu i helgen har dock gåendet exploderat. Anton har själv tagit initiativ till att gå, vi har inte behövt fråga: om han inte ska gå istället för att krypa. Det går dock fortfarande fortare att krypa, i alla fall inomhus :)

De senaste veckorna har Anton och vi hunnit med både en utvärdering av Antons finmotorik och en "två och ett halvt års kontroll". Förutom de uppenbara grovmotoriska "problem" som han dras med, så klarade han allt galant. Nästan i alla fall. Han klarade inte av att använda saxen men det skyller vi på att han inte gått på dagis och på hans överbeskyddande far :)

Snart ska han få börja lite på dagis igen ... Han längtar.